ORDFÖRANDE

 

BISON är inget religiöst företag i sig.

Men några som är å några som har varit anställda är engagerade i kyrkan. Och att ledareduon Ingegerd o Lennart är starkt engagerade påverkar förstås livet även på vårt företag.

I lördags hade Missionsförsamlingen sitt 144:e årsmöte. Jag har just startat mitt åttonde  år som ordförande.

Sista året. Jag har idag 363 dagar kvar av mitt ordförandeskap, 363 dagar att fasa in en ny ledare i vår gemenskap.

Det är dax för utvärdering och filosofiska funderingar.

När jag under en relativt lång period suttit på liknande positiion i två så olika sammanhang känns det väldigt intressant att jämföra.

 

 

 

Punkt nummer ett är att det är svårare att vara ordförande i en kyrka än att vara företagsledare, om än i litet företag.

På företaget har vi en klar policy

”Vi ska ha göy å vi ska tjene penger. Vi ska inte tjene så mye penger att vi inte har göy å vi ska inte ha så göy att vi inte tjener penger”

 

 

 

I kyrkan har vi oxå policy. En klar policy. ”Jesus är Herre”.

Fast visst kan det bli nästan flummigt.

Nej – vi är ingen flummig kyrka. Verkligen inte!!

Vi är en kyrka fulla av liv, full av åsikter, full av visioner. Och full av Tro på vår Herre Jesus.

 

 

 

 

Men skulle jag ställa mig på kyrktorget och intervjua gudstjänstbesökarna om hur deras Gud ser ut och om gemene man vore ärlig så skulle jag få klart spretande svar.

Detta är en storhet i vår kyrka.

Men oxå ett visst problem. Som Ni förstår ger detta ett ganska stort värderings-spann att jobba mot och med.

 

Åren som ordförande har lärt mig mycket. Kanske mer än något annat i mitt liv.

När jag tillträdde 2004 fanns en del frågande nunor. ”Lennart?” ”Han som är så tvärtemot”  ”Han som alltid ska tycka en massa”.

Hur ska han kunna stå i ledningen för denna fårskock?

Tack Församling för allt Ni lärt mig under dessa år. Ni har lärt mig att jag inte måste veta bäst. Ni har lärt mig att lyssna.

Självklart har jag under dessa år med tungt hjärta klubbat igenom vissa beslut. Vissa beslut som gick emot mina åsikter.

Tack Församling för att Ni lärt mig att jag ofta har fel.

Å tänk så bra det blev när Ni, när VI, fick bestämma.

 

 

 

Ibland frågar nån om det är slitsamt.

Tiden är inte slitsam. Nåt ska man ju göra med sin tid och detta har känts meningsfullt.

Men det har ändå varit slitsamt.

Beroende på var Du står i myllan kan man uttrycka det olika.

Du kyrkvane, till Dig säger jag att det varit andligt slitsamt. Du profane Medel-Svensson, till Dig säger jag att det varit mentalt slitsamt.

 

 

Etthundrafemtio medlemmar samt ett hundratal ytterligare i ungdomsföreningen. För att inte prata om alla hang-arounds. De som kommer och går, inte upplever kyrkan helt som sitt hem men ändå står oss nära och besöker oss av och till.

När man ofta blir ovänner i en liten familj, då är det väl något av ett mirakel att en organsiation med hundratals människor kan forma sig i kärlek till varandra. Och till något mer. Men då kallas det inte organsiation, då är det organism.

När både den store och den lille blir sedd och får komma till tals.

 

 

På vissa punkter upplever jag Kyrkan och Företaget likadana.

Engagemanget!!

Glädjen när det går bra. Empatin, medlevarskapet när det går tungt.

Människor som ställer opp. Att man absolut inte behöver vara å peta i alltning för det fungerar ändå.

Som våran Caisa på Bison svarade när Ingegerd och jag kommer ut från Nordkorea och får tillgång till cyberrymden igen.

”Här är mycket att göra, Ha det så bra!”

Översatt ungefär så här.  ”Ha den där positionen, Lennart – var ansiktet utåt. Arbetet de sköter vi!”

 

 

 

Då är det ungefär roligt att vara Företagsledare och Ordförande.

 

 

 

 

 

 

UTE

 

Det handlar om att vara ute.

Jag har varit i Stockholm en vecka och blivit chockad.

I sig är det inte så konstigt. Man upplever sig lätt att vara ute där i nollåtta-land.

Situationen är den att det även i Stockholm är normal svensk vinterkyla under veckan som Möbelmässan med BISON och en massa andra utställare finns på Älvsjö. Mässan i sig är intressant. En Mässa med en Massa. En massa förhoppningsvis kunder i montergångarna, en massa förhoppnningsfulla leverantörer dyker opp och en massa,,,,ja vadå?

Mässor är vi vana vid nu efter att ha ställt ut fyra till sex gånger per år sen slutet av 1990-talet. Vi vet att man förväntar sig. Vi vet att man bygger opp förväntningar i ett korthus som lätt faller ihop.

Det mer bekymmersamma är Bison-bussen. Bussen som ska ta oss hem till Paradiset i Värmland. Vi har noterat att vår goa buss inte gillar vinterkyla. För exakt ett år sen stod jag på lördag morron, sista mässdagen utanför ett hyreshus i Alby med en stendöd Bisonbuss. Jag viftade med startkablar och hundralappar till alla som kom i närheten.

Ingen Hade Tid.

Detta år ville jag inte återupprepa denna fadäs. Därför hade jag flera gånger under veckan varmkört bussen. Jag hade klappat om den, talat väl till den.

 

Så blev det lördagsmorron och jag drog min resväska till bussen som uppförde sig märkvärdigt lika föregående år. Den var stendöd. Just där och då önskade jag att jag kunde bruka alla okvädingsord och svordomar som finns i vårt språkbruk. Men icke – de ingår ju inte i min vokabulär.

 

Bara att sucka och lida. Tycka hemskt synd om sig själv. Ring bilbärgarn, betala ettusenåttahundrafyrtiofem kronor, varmköra bussen på motorvägen en timme å komma försent till mässan.

 

 

Då.

 

 

Just då kommer jag ihåg att jag kvällen innan varit ute och inmundigat en fin middag på Gute Grill. Mat o dryck å trevlig gemenskap. Visst kostadde de pengar men det har man väl råd med!!

Den natten var det kanske femton minsus-grader. Jag kryssar mig från Brunnsgatan förbi Stureplan och mot tunnelbanan vid Östermalmstorg.

Just då är det nåt som knyter sig stenhårt i mitt hjärta.

 

Jag vet att vi lever i olika miljöer i Sverige. Jag vet att jag hör till de priviligerade. Jag hamnar inte bland bradsen på Stureplan man jag kan unna mig god mat å öl på Gute Grill. Å så går jag där i vintekylan på Birger Jarlsgatan å vad för jag se….

 

 

Jo ute på trottoaren i smällkalla vintern ligger de. De hemlösa. De som jag redan förut många gånger sett tigga, de som jag förstått har hela sitt bohag i en plastpåse.

Men jag hade ALDRIG begripit att i mitt Solidariska Goda Folkhem ska de ligga UTE å kanske frysa ihjäl.

 

I Mitt Sverige!!

 

Helt plötsligt har jag inget behov att svära över buss-uschlingen.

Men jag frågar Mig å jag frågar Dig- Vart är vi på väg???

Det är svartskallar, det är knarkare, det är sjuka.

 

 

DET ÄR MÄNNISKOR.

 

 

Vi klagar på arbetslöshet. Att invandrare kommer å tar jobb som vi inte vill ha.

Vi klagar på skatten

Vi klagar på kylan

Vi klagar på värmen

Vi klagar på regnet

Vi lever i ett land som än idag är av de yppesrsta i välfärdsligan.

Vi lever i ett land där segregationen ökar mer än nåt annat land i Europa.

 

Du å Jag har ansvar för detta.

 

 

 

 

 

 

 

FEBRUARI 2012 på BISON

 

Den vise mannen påstod att

”det känns bättre å var RIK å FRISK än SJUK å FATTIG”

På BISON vill vi fylla i med att det är ROLIGARE å SÄLJA än å INTE SÄLJA.

Tänk så klok man kan vara.

Pratar ifrån erövrad erfarenhet. 2011 var ett uschelt år. Speciellt första halvan.

 

När vi då får sparka opp portarna till 2012 och kan 3 Januari säga att vi sålt mer än hela Januari 2011 och den 20 Januari har vi passerat hela första kvartalet från fjolåret.

Då tycker vi att det är roligare att ha roligt.

Åsså tycker vi ändå att vi jobbar precis likadant. Vi gnetar och vi masar. Susanne ringer å ringer, Sune monterar å  Malin packar o Ingegerd letar frenetiskt efter att få skriva en faktura. å Thomas han vill helst ploga snö.

När han inte drömmer om Vasalpoppet.

 

Så gör vi i år å så gjorde vi i fjol.

 

 

 

Enda skillnaden är att i år säljer vi. Bra.

Fast det är tämligen lugnt å stilla på ytan. Telefonen är fortfarande skrämmande ljudlös. Varje vecka lyfter vi på luren och hör efter att kontakten inte är bruten.

Men så kommer ordern. Från kyrkan, från skolan, från konserthuset. Ibland två, tre fem om dagen, ibland bara en var tredje dag.

Men Januari 2012 räcker och vi är nöjda.

Mycket utanför landets gränser – faktiskt en bra bit över hälften av de order som hittills kommit in i år gäller export.

Jätteroligt.

 

 

Utom när teatern i Nürnberg mailar å påstår att det är fel på stolarna. Nästanpå allt är fel. Å felen är på tyska oxå för att göra det riktigt rejält besvärligt. Då får man ta fram charm-leendet, lexikonet och svetttpärlorna i pannan.

Men idag har sydtyskarna förstått att man kan montera en stols fyra olika delar så att allt blir fel.

Å vänder man på ryggledaren så blir allt rätt!!!!     

 

 

Dom e duktiga på BISON. Å tålmodiga.

Som inte gnäller på chefen. Ja det spelar förstås inte så stor roll för han är inte där.

Inte jobbar han inte. Han bara ränner på sammanträden och kaffekalas.

I många år har han suttit med Missionskyrkans papper. Han påstår att det är viktigt. Han är ordförande säger han å sträcker på sig.

Tänka sig!!

Men nu är det etter värre. Nu springer han på Kommun å på Närinslivsföreningens möte å han har blivit Vårdcentrals-specialist å jag veet inte vad. Jag hörde just fru Ingegerd sa att hon önskade en planeringstavla hemma i köket. Med GPS-sändare så att hon kunde se var han är.

 

 

 

Men på BISON har vi roligt.

Där säljer vi som jobbar!!!

 

 

 

 

 

 

 

JAG VET BÄST

 

 

Wolmar å Maurice har rubbat mina cirklar.

Jag vet precis hur det är.

Borde vara.

Enligt min mall.

Men de faller utanför ramen av mina förutfattade meningar.

 

Wolmar vandrade över gränsen för tiotalet år sedan men jag minns honom som en av de mest timida människor jag mött. Trevlig och tillmötesgående, tog ingen plats.

Maurice är en sympatisk å trevlig prick. Vi har inte samma åsikter i allt men kan på ett öppet och gemytligt sätt resonera och lyssna på varandra.

 

Prrolbemet är bara att Wolmar å Maurice är gamla militärer.

 

Å jag som gammal och regelrätt vapenvägrare – jag vet vilka idioter militärer är.

Hur ska man göra när det inte stämmer????????

 

 

Som lök på laxen har jag ett häftigt bra citat. Å den jag citerar är en försvarsminister.

I USA dessutom!

Donald Rumsfield säger nämligen så här (jag finner citat efter idogt grävande i min papperskorg)

 

 

”There are known knowns;

there are things we know we know.

We also know there are known unknowns;

that is to say

we know there are some things we do not know.

But there are also unknown unknowns

-  there are things we do not know we don’t know”

 

 

Ganska bra att inte veta så mycket.

Att inte ha så förtvivlat förblånat säkra åsikter om sina medmänniskor.

Jag ä rmycket taxam att jag vet så mycket mindre säkrare idag än jag visste för fyrtio år sedan.

Jag hoppas att jag inte trampat sönder för många med mina tvärsäkra fraser.

Knacka lite på ytan på Din granne.

Eller en klapp på axeln. Antydan till ett leende.

Jag lovar – det räcker att Du sätter Dig ner och bara ser ut som att Du vill lyssna på den som sitter bredvid Dig.

Att Du inte ser ut som om Du tänker ut nästa mening och bara väntar på att få prata själv.

 

 

 

Det är spännande!!

Det vänder på världen.

Den uppblåsta ballongen som syns på de fina festerna kanske spricker.

Eller högstadietjejen jag mötte i skolan. Hon som var såå jobbig och näst intill rabiat.

En dag satte vi oss och prata. Å jag lyssnade. När hon berättade att mamma super och styvfar tyckte hon var så jobbig så att de kastade ut henne och hon fick sitta ute i farstun hela natten.

Då började jag fatta.

 

JAG VET INTE BÄST

 

PIK

 

Enligt Wiktionary – ”den fria ordboken” betyder ordet PIK följande:

1. en elak kommentar (gliring)

2. långt, spjutliknande stångvapen, använt främst under 1400- och 1500-talet

3. hoppstil inom simhopp

Inom parantes påstår man oxå att det är ett vardagligt ord för snopp vad det då kan betyda.

Dessutom finns Pik Lenina, det högsta berget i Trans-Alayakedjan i Centralasien med 7134 m.

 

I wordfeud är däremot inte pik värt så mycket. Har endast ett grundvärde på sju poäng.

 

 

I söndags var det en god dag. Klockan var tio på förmiddan. Jag hade kastat ut jultallen, tänt i vedpannan och inmundigade i godan ro en förmiddags-smörgås. Arne letar opp mig på telefon.

”Ska vi åka skridskor?”  NU!

Fyrtio minuter senare hade jag dammat av mina långfärdsskrillor, är ombytt med anorak å långkalsonger, ryggsäck med extravantar, termos å ett par bullar..

Vi anländer till Fölsbyviken. Det är soldis och helt stilla. Gradstocken visasr gissningsvis på 1-2 minusgrader. tämligen perfekt. Vi tar några skär ut på isen och finner den näst intill optimal. Stora delar av viken och sundet utöver är ren spegelis. Lite skrovis ibland gör att man får vila upp sig. Vi seglar på. Det går fort. Och man behöver inte vara duktig!. Det går bara inte att åka så sakta som man springer.

Förvånansvärt lite folk ute på isen. Man kanske inte förstått att det är vinter ännu. Någon här och någon där men oxå stora vidder där det är helt folktomt. Vi seglar vidare, drömmer oss bort, tittar på hus efter sjökanten från en annan vinkel än den vi är vana vid.

Samtidigt hela tiden ett vakande öga så att inte nåt oförutsett drabbar en. En råk, en älvmynning, en holme där det inte har frusit tillräckligt osv. Jag låter  Arne ta täten. Inte för att han skulle vara mindre värdefull utan för att han är så mycket duktigare än jag.

Vi hackar med piken och noterar att det åtminstone är 10cm kärnis.

Piken är god praktiskt och även symboliskt.

Jag ler inombords. Kommer ihåg trettondagen för några år sedan.

 

 

Vi var ute på isen ett gäng. Hade tillfälligt stannat upp, stod och vilade mitt ute på storsjön, bara njöt av livet. Jag tar två skär åt sidan, tittar inte. Varken upp eller ner. Jorden sjunker under mina fötter.

 

Jag går ned mig i en vak.

 

En intressant upplevelse.

Hur reflekterar man? Vilken tanke ploppar först ur hjärnan? Jo trygghetens tanke. Vågar jag verkligen släppa taget om iskanten med mina händer för att greppa de livräddande isdubbarna som hänger runt min hals?

En Teologiskt intressant fundering. Eller hur?

Allt gick jättefort. Raska gossarna Bruno och Arne lägger sig på isen, skickar över piken till mig att ta tag i och halar mig upp ur vaken.

Förståndiga Bruno har även ombyte med i ryggsäcken, så innan jag hinner frysa är jag torr och varm igen och vi gör en stilla vandring tillbaka till stranden. Jag med en skridksko kort. Den andra lurar bland gäddorna i vassen.

Skridskofabriken var van . När jag ringde och ville köpa bara en skrilla så kom den lakoniska frågan ”har du badat?”

 

Aldrig ett ont ord från Arne o Bruno om att jag klantat mig.

Men en dag stod den där på verandan. Piken. Ispiken. En varm pik från mina vänner.

Goda minnen.

 

 

 

När vi kommer fram till Trollesundet är vi vid vägs ände. Utanför detta sund ligger storsjön öppen. Innan vi vänder hemåt möter vi friluftarna Peter och Martin som luftar på ett gäng rådjur på hal is.

Alltid lika roligt att mötas.

Vi återvänder skridskkomilen tillbaka till Fölsbyn.

Jag är tacksam att Vännen Arne ringde och ville lufta på mig.

Det gör ingenting alls att jag har träningsvärk i skenbenet.

 

 

å snart är det vår